Det sitter i huvudet

Jag har nu ett flertal gånger bara de senaste dagarna fått bevis för hur mycket som faktiskt sitter i huvudet. Något som jag väl egentligen alltid vetat men inte alltid tagit till mig och kunna använda mig av. Har alltid varit lite blyg och försiktig av mig, inte så mycket tro på att jag klarar av saker och ting. På senare år har jag väl ändå vågat lite mer, provat nya saker osv. Men jag kan nog säga att en större förändring har börjat ta form sen jag började viktminskningskursen i våras. Där ingick mental träning men jag har varit ganska dålig på att lyssna på de programmen. Däremot fick vi otroligt mycket feedback från våra ledare och att jag faktiskt lyckades så bra som jag gjorde (även om jag inte är riktigt i mål än) fick mig att mer och mer tro på mig själv.
 Har kommit på ett flertal gånger när jag stressat upp mig nåt i hemmet som jag inte "klarat av" att jag tar det lugnt, andas och tänker att jag fixar det visst så har det ju gått riktigt bra. Så har det också varit med träningen. Jag kan tänka att jag kan/orkar ingenting sen bryter jag tankemönstret och lägger på ett kg eller springer lite längre.

Förra veckan sprang jag ett intervallpass med löpgruppen. Uppvärmningen på några km kändes för bedrövlig och jag undrade vad jag gjorde där. Men jag kan ju inte riktigt med att bara gå därifrån heller.... vi sprang 5x15s,5x45soch 5x15s uppför en backe. Det var döjobbigt MEN jag gjorde det och även om jag inte var snabbast så var jag fullt tillräckligt bra och det var en härlig känsla efteråt.

Igår hade jag bestämt mig för ett längre pass minst 10 men gärna 12 km. De första 2-3 km är alltid värst och det var så jobbigt dessutom hade jag en go träningsvärk i magen. Sen släppte det lite och gick lättare. Började leka med tanken att jag kanske orkar längre än 12 km. Har ju ett mål att klara 15 km. Jag sprang i kringelikrokar och kollade runkeeper emellanåt vid 9 km bestämde jag mig för att detta skulle jag klara. Min avståndsbedömning är inte den bästa så jag sprang lite fram och tillbaka. När jag kom utanför huset hade jag fått ihop 14,97 km! Och det är INTE 15!! Så jag fick springa till brevlådan och vända. DÅ hade jag för första gången i mitt liv sprungit 15 km och det satt såå mycket i huvudet! Och jag klarade av det. Nu har jag äntligen förstått detta vad gäller träning, nu gäller det bara att praktisera det på andra delar av livet. Det är inte alltid lätt men nu har jag kommit en bit på väg.

Det här hjärtat fick jag av  min dotter när jag fyllde år. Hon tyckte jag behövde det :)